Under mina tre dagar i Falun träffade jag rektor Marita Hilliges (fd. prorektor vid Högskolan Halmstad) vid åtskilliga tillfällen. Vi ett av dessa möten ställde jag frågan hur Högskolan Dalarna tacklat den sedan (alltför) länge pågående diskussionen om lärosätets nyttjanderätt till lärares kurser och lärobjekt. Det svar jag fick var inte i linje med mina förhoppningar. Högskolan Dalarna, liksom en del andra lärosäten har skrivit och antagit en policy i fråga om nyttjanderätten. Den policyn fastställer att arbetsgivaren/högskolan äger nyttjanderätt till lärares undervisningsmaterial för i princip ”evig tid”! Huruvida nyttjanderätten var ”exklusiv” och eventuella implikationer av det ordet i en policy har ingen tydligen reflekterat över.
En policy anser jag vara en för ”lös” form för en princip som så genomgripande påverkar lärares egen nyttjanderätt av sina egna alster. Jag är bestämt förespråkare för skrivna avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare i den här frågan. Ett avtal är en överenskommelse mellan jämställda parter. Inte ett direktiv (läs: policy) från en verksamhetsledning. Eftersom jag har tillbringat över 30 år i film- och videobranschen som filmproducent är för mig ett avtal det självklara dokumentet som reglerar förhållandet ”upphovsperson/producent – beställare”. Upphovsrätten ligger alltid fast förankrad hos den som skapat verket. Men nyttjanderätten är transfererbar och det ställer till problem. Om parterna inte reglerar nyttjanderätten i ett avtal.
För en filmare reglerar avtalet allt från ersättning, kopieringsrutiner, antal kopior till rent av antal visningar. När det gäller nyttjanderätt lärare – lärosäte har diskussionen, enligt min uppfattning, blivit onödigt infekterad. Dessvärre bedömer jag att avsaknad av avtal fördröjt en nödvändig förändring och anpassning av pedagogik och didaktik till de nya kommunikationsformer vi fått under 2000-talet. Min uppfattning är att ett enkelt avtal kan lösa de inlåsningar som finns. Jag förespråkar ett avtal som reglerar hur länge ett lärosäte ska få disponera en lärares kursmaterial. Det är inte rimligt att lärosätet har nyttjanderätten till en lärares kursmaterial ”för evigt”. Å andra sidan är det rimligt att lärosätet ska ha nyttjanderätt en rimlig tid efter det att upphovspersonen lämnat lärosätet i fråga. En exklusiv nyttjanderätt även under begränsad tid obstruerar också möjligheten att skapa ett fritt utbyte av lärobjekt lärare mellan. Som det nu är ”uppfinner varje lärare hjulet på nytt”. Det borde rimligen vara rationellt och mer praktiskt om lärare ”bytte lärobjekt med varandra”.
Min uppfattning är att det är rimligt om lärosätet har (exklusiv) nyttjanderätt under ett till två år efter anställning upphört. Under tillsvidare anställning har lärosätet den (exklusiva) nyttjanderätten. Enkelt och bör kunna accepteras av båda parter.
Ett alternativ som jag hellre ser är att ett lärosätes ledning vågar vara så radikal och modern i sitt tänkande att de skriver en policy där lärosätet förutsätter att lärare producerar allt sitt material under Creative Commons-licens samt erbjuder sitt material som en Open Educational Resource. Det skulle göra ett avtal i stora delar överflödigt. Jag hoppas även att lärare ska vara så öppna för informations- och kunskapssamhället att de accepterar en ”öppen värld” med ett fritt flöde av information och kunskap. Vi lever idag i en värld som alltmer innehåller tjänster och produkter som är ”Free” och i vissa fall rent av ”Gratis” (en klassisk text om ”bytessamhället” finns i Chris Andersons ”Free – the Future of a Radical Prize”).
Idag har vissa företag kommit så långt att det erbjuder sina patent fritt samt att de söker fri samverkan med andra företag och forskare för satt utveckla sina egna produkter. Företagen anser att patent ger onödiga inlåsningseffekter som hindrar utveckling och tillämpning av forsknings resultat. Läkemedelstillverkaren Eli Lilly tillhör gruppen radikala företag som med åren öppnat sin forskning. Lillys utveckling mot öppenhet har varit föremål för en artklar (PDMA Visions Insights into Innovation , March 2010 No 1, ”The story of Eli Lilly’s open innovation journey—how one company developed a mature model”) och bokkapitel.
En annan, stor ”stötesten” är ett plågsamma faktum att det inte finns några tilltalande incitament för lärare att använda ny teknik, utveckla pedagogiken och använda ny IKT. I dessa ekonomiskt kärva tider är monetär uppskattning (troligen) otänkbar. Men på något sätt måste pedagogisk skicklighet och öppenhet för nya metoder och teknik premieras. Frågan är hur, i form av ”en praktisk, pedagogisk, portfölj kanske”? Något som i all fall kan ge ett utfall i form av snabbare karriär. Först när det här infrias kan vi hoppas på en större benägenhet hos lärare att prova nya metoder och teknik.
